Bedömningsprinciper (några reflektioner)

Efter att ha sysslat med dressyrdomarutbildning och dömande under en stor del av mitt liv har jag mer och mer reflekterat över om vi verkligen är riktigt rätt ute. Framför allt när man ser dagens resultatlistor som ofta ger ett slumpmässigt intryck. Kanske borde man litet mera seriöst analysera hur det ser ut i dag och kanske kunna hitta ett sätt som ger ett mer rättvisande resultat och som för dressyren som konstart vidare. Detta är speciellt viktigt på de lägre nivåerna, där tävlingen skall vara vägledande i den fortsatta utbildningen. Dressyren går ju inte i första hand ut på att kunna rida ett program med så få tekniska fel som möjligt utan att visa en häst som gymnastiserats och stärkts på ett sådant sätt att den kan ridas utan att taga skada. Att man sedan vid tävling visar att man använt de gymnastiserande rörelserna på ett riktigt sätt får inte innebära att det tekniska så tar överhanden att det raderar det resultat som dessa givit på helheten. Grundfel skall givetvis bestraffas och dessa visar sig oftast också i resten av programmet. Mindre tekniska fel utan effekt på helhetsbilden kan sorteras in bland de högre betygen i skalan. En prestation i rätt form och utan några tekniska fel skall givetvis belönas med högsta betyg. Detta gäller alla bedömningsgrupper och inte bara de svåraste. Vid en mycket ingående dissekering av en rörelse torde man alltid kunna finna några detaljer som avviker från betraktarens idealbild. Men de kan vara så bagatellartade att de inte behöver inverka på betyget. Det viktiga här är att domaren inser vad som är det viktiga i dressyrutbildningen och vad som kan hänföras till en egen personlig uppfattning. Det är domarutbildningens uppgift att ge domarna så ingående kunskap att de kan skilja på dessa faktorer. För att citera Strömsholmsveterinären Gunnar Svensson: ”Man skall veta, inte tycka”.

Att döma i en bedömningssport är ingen lätt uppgift. Särskilt inte om det som i dressyr i varje bedömningsgrupp ingår en mängd olika kriterier innefattande både ryttare och häst och deras gemensamma prestation som skall bedömas. Det kräver av domaren en mycket stor personlig erfarenhet. Inte bara när det gäller att kunna reglementet utan även av förmågan att genom egen erfarenhet av både utbildande och tävlande kunna skapa en riktig känsla av vad som sker. Det är något i vårt bedömningssystem som inte stämmer. Kan så många ekipage ha gjort så likartade prestationer att ofta ett tiotal ekipage ligger inom samma helprocentsresultat? När det handlar om denna typ av bedömning kan man inte komma ifrån att en stor del består av känslor. Det är här inte frågan om vad som är vackert eller ser dåligt ut utan känslan av hur momentet förhåller sig till korrektheten i utbildningen. Eftersom varje moment innehåller en mängd olika komponenter måste domaren ha en klar uppfattning om vilka av dessa som på aktuell nivå är de mest väsentliga. Detta kan man bara ha om man dels har utför samma sak själv och dels har sett ett oerhört stort antal av de utföranden som kan förekomma i denna situation. Det kan annars bli så att man hänger upp sig på varje liten avvikelse från det man betraktar som idealet. Men för att få ett rättvisande betyg måste man också vända på det hela och bedöma vilka fel som kunde ha ägt rum men inte gjorde det. Sedan bli resultatet av en avvägning mellan vad som gjordes och vad som inte gjordes. Man kan då ofta komma fram till att de begångna felen var mycket obetydliga för den aktuella nivån i förhållande till vad som hade kunnat ske och framförallt i förhållande till vad övriga ekipage i klassen presterat. Betyget kanske skulle vara högre eller lägre än 6,5. Detta är speciellt viktigt i de lägre klasserna där utförandet skiljer sig mera åt bägge håll an vad det gör på högre nivåer.

Koncentration enbart på de fel som gjorts utan relation till de som inte gjorts kan vara en anledning till att resultatlistorna i dag ser ut som de gör. Att så många ekipage ligger så nära varandra att endast decimaler avgör placering. Detta leder till frågeställningar som ”kan alla vara så totalt lika” eller ” beror det på domarnas förhållande till bedömningssystemet”. Oavsett vad så ger det intryck av godtycklighet som inte gagnar sporten. Borde kanske domarutbildningen mer koncentreras till de principiella och psykologiskt betingade grunderna och mera inriktas på vad man önskar se i förhållande till den totala bilden av den önskvärda målsättningen. Läggs kanske alltför stor vikt vid detaljgranskning av enskilda rörelser. Här handlar det om ”situationskunskap”. Att direkt i ett kort moment kunna fatta ett så riktigt beslut som möjligt. Beslutet bygger på en väl avvägd balans mellan ”mätbarhet” och ”omdöme”. Omdöme kan här definieras som helhetsuppfattningen av utförandet i förhållande till den överenskomna normen. Här skall tonvikten läggas vid att hästen ridits i en ändamålsenlig form. Grundfel som trång halsvinkel, kort hals och bristande ryggverksamhet skall bestraffas även om det tekniska utförandet vad gäller vägar och fotflyttning är korrekta. Eftersom omdömet är mycket svårare att redovisa kommer tonvikten att läggas vid det mätbara = det tekniska. Detta är vårt bedömningssystems stora utmaning.

Bekännelse

Eftersom jag har fått frågor om varför jag slutat att publicera min blogg kan jag ge följande förklaring. Jag är fortfarande intresserad av att träna ryttare och hästar enligt den klassiska dressyrens både gamla och moderniserade principer. Genom införandet av halvbetyg har däremot tävlingsbedömningen övergått mer från kunskap till tyckande vilket gjort den för mig ganska ointressant. Eftersom vårt tävlingssystem bygger på addering av ett stort antal bedömningsgrupper får dessa ”odefinierbara” betyg för stort inflytande för att ge ett i mina ögon relevant resultat.

Tillägg till ”Ridskam”

Eftersom inte alla läser GP skall jag här förklara vad jag menar med ”Ordklyveri”. Som kommentar till Ridsportförbundets agerande i ”rollkursfrågan” skriver artikelförfattarna: ” TR är dock så formulerat att det är svårt att avgöra om det är ridning med hästen i denna position eller form som förbjuds eller om det som förbjuds är just att tvinga hästen att röra sig på det sättet. En tolkning är att den omdiskuterade och emellanåt hårt kritiserade formen rollkur per definition är något som åstadkoms genom tvång. Det betyder att vi här har två termer som för sin begriplighet är beroende av varandra. Samtidigt som båda termerna lämnas ganska öppna för tolkning. Den enda antydan till definition vi får är just att rollkur åstadkoms genom tvång av det slag som får hästen att gå i rollkur som är förbjudet på tävlingsplatserna”.

Låt oss slippa sådana ”filosofiska” resonemang och i stället ägna oss åt sakkunniga diskussioner i frågor som dessa!

 

Ridskam?

Fyra för mig i ryttarvärlden helt okända författare har den 22.12. i Göteborgsposten publicerat en artikel, som inte får stå oemotsagd. I princip okunnigförklarar de hela den professionella tränarkåren när det gäller vår inställning till vår verksamhet. Artikeln baseras på påståendet att vi inte begriper vårt förhållande till hästarna när det gäller skillnaden på vilja och tvång. Här påstås att våra utbildningsmetoder baseras på tvångsmetoder som strider mot hästarnas vilja. Som ex tas upp den i dag förbjudna ”rollkuren”. De tar sig dessutom friheten att publicera en bild på Patrik Kittel tagen i ett moment som ”skulle kunna” beskrivas som ett ex på detta. De verkar leva i en gången tid. Om en ryttare på tävling i dag utövar otillåtet tvång mot sin häst ingriper överdomaren mot detta. I sin beskrivning av Ridsportförbundets agerande i detta ärende använder de sig av ett ”ordklyveri” som väl bara är begripligt för dem själva. När författarna som intrång på hästens vilja nämner att genom stängsel begränsa deras rörelsefrihet blir man tveksam om deras nivå när det gäller ämnet. Har de aldrig sett hur hästarna står och hänger vid grinden i väntan på att få komma in i stallet? Har de inte upplevt att en häst som kommer fri utomhus oftast springer till sitt stall? Det är inte en häst vi fångat in på stäppen vi rider på. Våra domesticerade hästar har genom målinriktad avel anpassats till sitt användningsområde. Detta gäller både exteriör och mentalitet. Om hästar besitter den förmågan att överväga och bedöma sin situation som artikelförfattarna beskriver borde våra tävlingshästar vara ganska belåtna. De lever i en trygg tillvaro och har alltid tillgång till mat och vatten.

Eftersom ingen häst av sig själv skulle utföra det som krävs på en hopp eller dressyrbana kommer det alltid att finnas personer som betraktar detta som tvång. Men det finns två sorters tvång: det som leder till negativa följder och det som ger ett för individen positivt resultat. Inom den seriösa ridningen använder vi den senare typen. Om vi inte tillät oss att göra något som strider mot hästens naturliga beteende skulle det i dag inte finnas många hästar kvar.

All dressyr/träning innehåller moment som inkräktar på individens naturliga beteende. Det gäller även oss själva. Träningen av hästen innefattar både gymnastik och teknik. Detta innebär i första hand en muskulär anpassning till att prestera utan att taga skada. För att uppnå detta krävs – precis som för oss själva – ett antal övningsmoment som strider mot det naturliga rörelseschemat. Detta är inte något som med framgång går att åstadkomma genom tvång. Det skulle bara leda till motstånd, ovillighet och skador. Vid tävling skall ryttaren visa att man använt det uppbyggande arbetet på ett sådant sätt att hästen villigt och utan motstånd utför de rörelsemoment man använt vid träningen.

Jag ifrågasätter varifrån författarna hämtat sina argument för sina påståenden. Vad som händer i ”buskarna” är ingenting vi kan kontrollera. Men eftersom man illustrerat sin artikel med en av våra mest framgångsrika tävlingsryttare måste det uppfattas som ett angrepp på den professionella tränarkåren. En argumentation består av en serie påståenden som mynnar ut i en åsikt.  Var har författarna hittat sina argument? detta måste redovisas för att man skall kunna bedöma om de är hållbara och om de är relevanta för slutsatsen. En ogiltig argumentation leder till en oriktig slutsats. Tyvärr översvämmas vi i dag i olika medier av artiklar där overifierade fakta presenteras som gällande tillstånd. Om författarna är så insatta i dessa sakernas förhållande, varför då publicera sig i en lokal dagstidning i stället för att gå till dem som kan ha sakliga synpunkter i ämnet? Tex Tränarklubben eller Ridsportförbundets utbildningsansvariga.

Konsekvensanalys

Tidigare lade Dressyrkommittén det mycket välkomna förslaget att kvalet till MsvB skall ändras och att MsvC skall ersättas av MsvB:1. Det har nu nått mina öron att detta skall skjutas upp till 2021 och att man då skall bestämma om det överhuvudtaget skall ske. Vems beslut detta än är måste det i högsta grad ifrågasättas. Vid samtal med tränare och domare ute i landet framstår tydligt hur missnöjda man är med detta s.k. ”kval”. Nuvarande system leder till försämrad kvalitet på medelsvår nivå och lurar ryttare att tro att de är mogna för något som de inte är. Ställer också tränare inför problem att förklara för ryttare varför de inte bör starta i en högre klass trots att de ”kvalat” till den. Man måste fråga sig om beslutsfattarna har hört talas om begreppet ”konsekvensanalys”. Och i så fall på vilka grunder man gör denna analys. Man får verkligen hoppas att det inte är ekonomiska skäl som avgör. Att man befarar att ett hårdare kvalsystem skulle minska antalet starter och hellre stimulerar mängd än kvalitet. Antalet starter har totalt sett i år minskat avsevärt och man borde kanske undersöka vad orsakerna till detta kan vara. Det kan hända att högre kvalitet skulle locka till fler starter.

Är vårt nuvarande bedömningssystem realistiskt?

När man går igenom tävlingsprotokoll och studerar bedömningsgrupperna och deras kommentarer undrar man många gånger om det sätt vi bedömer dressyr verkligen är relevant. Har det gjorts någon riktigt grundlig utredning över hur detta system fungerar i verkligheten? Räcker det att beskriva olika krav för varje enskilt betyg? Hjälper det att laborera med värdekorrigeringar som halvbetyg? Behöver vi en så omfattande betygsskala när man nästan bara använder betygen 5 – 7? Dessa tre steg innebär i dag genom halvbetygen fem olika alternativ inom ett ganska snävt område. Denna variationsmöjlighet medför en stor osäkerhet i bedömningen och ofta en felaktighet i placeringsordningen. Vore kanske lämpligt att litet djupare undersöka domarens realistiska förmåga att hantera bedömningssituationen.

En domare utgår från sin tolkning av det som sker. Det är den domarens bild av verkligheten. Ett fysiskt fenomen som en hälta, tekniskt fel eller motstånd är verkligt och finns tydliga anvisningar för i reglementet. En regel är också verklig, men den bygger på vad man kommit överens om och samtyckt till. I varje bedömningssituation tar domaren emot en mängd intryck. För att verkligheten skall bli hanterbar måste dessa intryck sorteras och tolkas. Man måste sortera bort sådant som är ointressant och i ”just denna situation” betydelselöst. Alla betyg utom 10 får innehålla något eller några fel. Vilka intryck en domare sorterar bort och vilka man använder sig av är inte självklart. Olika individer kan tolka identiskt lika situationer på olika sätt. Domarutbildningens uppgift är att öka domarnas förmåga att skilja ut, tolka, sammanställa och värdera sina intryck till ett så rättvisande resultat som möjligt.

Domaren möter två sorters problem: ”slutna” och ”öppna”. Slutna problem är sådana som man direkt genom reglementskunskap kan definiera rätt. T.ex den tekniska delen av en rörelse. Dessa förutsätter endast reglementskunskap. Öppna problem är sådana där det i förväg inte går att ange vad som är rätt tolkning. Dessa är av mer abstrakt karaktär som form, takt, balans, rytm, lösgjordhet och harmoni. Dessa faktorer måste bedömas efter varje domares egen erfarenhet och kunskap. Denna bedömning kommer att innehålla en hel del subjektiva åsikter som genom utbildningen måste likriktas och leda till en uppfattning som alla kan och skall dela. Här kan man inte döma efter någon mall. Det gäller att identifiera rätt saker; de för den aktuella situationen betydelsefulla faktorerna. För att kunna göra detta måste domaren ha en mycket god bild av hur de moment de skall bedöma är uppbyggda och vad de har för del i den totala utvecklingen av ekipaget. Varje moment får inte ses som en enskild rörelse utan som en del av helheten. ”Målet är inte rörelsen utan rörelsen skall leda till målet”.

Av detta framgår att det inte är någon lätt uppgift att vara domare. Låt oss se närmare på några av de förutsättningar domaren har att arbeta med. Man kan ta en bedömningsgrupp ”diagonal sluta i trav” som exempel. Bedömningsgruppen omfattar hästens form och balans före slutan. Därefter förberedelsen för rörelsen och inledningen av densamma. Sedan skall utförandet av slutan vad gäller formen i förhållande till hur den var före slutan samt balans, rytm och tempo och linjens korrekthet bedömas. Slutligen skall avslutandet av slutan bedömas. Här kan under ”resans gång” inträffa en hel del avvikelser från idealet. Allt detta skall innefattas i ett betyg. Domaren mottager här en mängd olika intryck som skall sorteras, värderas i förhållande till varandra och sammanfattas till ett betyg. Detta kräver en viss grad av reflektion – Begrundan av vad man sett. Det måste finnas ett ”reflektionsutrymme”. Man kan tala om ”reflektion i handling” och ”reflektion över handling”. Reflektion i handling innebär att den äger rum under den tid när resultatet fortfarande kan påverka betyget. Reflektion över handling innebär att man efter avslutad ritt reflekterar över hur man gjorde och vilka följderna blev. Beslutsföljden är att synintrycken skall överföras till och behandlas av hjärnan innan ett beslut fattas. Eftersom bedömningsrupperna följer tätt efter varandra säger det sig själv att tiden för reflektion är nästan obefintlig. För att kunna uppnå maximal reaktionssnabbhet krävs det att domaren är helt avspänd och genom sin erfarenhet och utbildning känner sig trygg i sin bedömning. Ett sätt att skapa dessa möjligheter är att ha så få men betydelsefulla bedömningsmoment/betyg som möjligt. Dessa skall ha så tydliga kriterier som det är möjligt för varje enskilt betyg. Detta innebär att införandet av ”halvbetyg” klart motverkar en riktig bedömning. Det är att ha en övertro till den mänskliga hjärnans funktion att tro att detta skall tillföra något positivt. Det enda det leder till är att det blir en anledningen för domaren att inte behöva ta en bestämd ställning till betyget och 6 och 7 möts i 6,5. Beskedet till domarna att halvbetygen endast skall användas positivt försvara inte de negativa konsekvenser de medför utan öppnar dörrarna till en blandning av objektiv och subjektiv bedömning. ”Tyckande” har inget berättigande i bedömningen. Varje betyg måste ha en begränsad men tydlig definition av vad de måste innehålla och vilka fel som kan tolereras på olika nivåer. Detta är inte någon svårighet när det gäller den tekniska delen där det finns tydliga och ”inläsningsbara” definitioner. Men när det gäller det ”allmänna intrycket” i varje rörelse måste det finnas en på erfarenhet grundad kunskap för vad som krävs på den nu aktuella utbildningsnivån. Saknar domaren denna förmåga kantrar bedömningen över mot den tekniska delen på bekostnad av det för utvecklingen betydelsefulla omdömet. Då kan det ges utrymme för subjektiva åsikter och häri ligger den riktiga bedömningens största hot. Härav framgår att den blivande domarens allmänna kompetens måste värderas på ett utslagsgivande sätt innan den målinriktade utbildningen påbörjas. Den ”konstruerade verklighet” man ofta arbetar med på korta kurser kan aldrig ersätta den personliga färdigheten. Det är orealistiskt att tro att dessa skall kunna skapa förmåga att på kort tid uppfatta, värdera och besluta i många gånger komplexa situationer. När det dessutom finns så många alternativ till betyg är det högst osannolikt att resultatet kan bli det mest relevanta. Som ”reflektion över handling” kan räknas det resonemang som domarna skall ha efter avslutad klass. Detta kan kallas för en ”strukturerad reflektion”. Den skall leda till att man synliggör för varandra hur man uppfattat och bedömt uppvisningen. För att göra någon nytta krävs att den verkligen är strukturerad. Den bör ledas av en utsedd person ur domarkollegiet och får inte bli endast ett allmänt samtal. Man kan tänka sig att det fanns ett obligatoriskt dokument om vad diskussionen skall innehålla. Detta skulle t.ex kunna innehålla följande punkter: 1. Vilken gemensam bedömning gör man av uppvisningen? Vilka faktorer har man tagit hänsyn till och vilka har man bortsett från? 2. Vilka prioriteringar har man gjort och varför? 3. Är man överens om resultatet av bedömningen? Om inte, varför? Slutligen bör man fråga sig vad man fått ut av det resonemang som förts. Tyvärr förekommer inte dessa resonemang där de bäst behövs – i lägre klasser med endast en domare. Det vore kanske befogat att grundligt diskutera målsättningen med bedömningen och hur man skulle kunna reformera utbildningssystemet så att det bättre gynnar både domarna och dressyren. Det går inte att vid skrivbordet konstruera ett system som saknar förankring i verkligheten. Tävlingsridningen i dag har fått en stor betydelse. Den skall inte bara vara tävling utan också en del i utbildningen av ryttare och häst. Därför måste domarnas bedömning ge en tydlig vägledning för det fortsatta arbetet.

”Åsiktskorridor”?

Något som förvånar mig är att det är så många som instämmer i och ”gillar” de synpunkter jag förmedlar genom min blogg men att det i stort sett inte är någon, som går in i en diskussion i dessa frågor. Instämma kan man ju alltid göra, men det leder ju inte till något resultat. Är man intresserad av dressyrsporten bör man ta sitt ansvar och framföra sina åsikter. Annars hamnar man i en centralstyrning utan önskvärda förändringar. Det är  väsentligt att de som har  åsikter framför dessa – utan debatt inga framsteg. Eftersom många av ”gillarna” är aktiva utövare av sporten borde det finnas utrymme för en diskussion.  Att offentligt stå för sina åsikter kräver en viss grad av mod. Är det så att man är så instängd i ”åsiktskorridoren” att man är rädd att gå utanför denna av rädsla för att någonstans hamna i onåd?  Eller skall man tyda det så, att trots att man uttryckt sig gillande av olika synpunkter, är så nöjd med sakernas tillstånd, att man inte finner det motiverat att yttra sig? I bland får man intrycket att alla dessa ”gillanden” bara är ett slentrianmässigt tryckande på knappen, utan att man egentligen tagit ställning till vad det är man gillar. Man skulle också önska att framförda synpunkter och idéer någon gång bemöttes eller kommenterades av dem som bestämmer i dessa frågor.  Vilka har det egentliga ansvaret?  Anses det vara ointressant eller är man i enlighet med den svenska ”samförståndskulturen” rädd för någon form av konfrontation?  Allting centralt kan inte bara handla om regler, sponsorer och punktinsatser. Någonstans måste ett bredare samtal kunna föras  om hur man på bästa sätt skall tillvarataga dressyrens och utövarnas djupare intresse för hur man önskar att dressyren i sin helhet skall förvaltas och utvecklas.  Är det ett forum för att föra dessa diskussioner som fattas och hur skall vi i så fall skapa ett sådant? Detta borde var något som intresserade många utöver att bara trycka på ”gillaknappen”.  Det skall heller inte uppfattas som skapande av någon sorts ”motståndsrörelse” utan som ett led i en bra utveckling av dressyrsporten på alla nivåer. Vore inte Dressyrtränarklubben ett lämpligt forum? När det gäller den nationella dressyren behöver vi inte anpassa oss till FEI:s regler för internationell dressyr. Vi måste ha ett system som producerar så bra ridning att den är blir användbar på internationell nivå. Hur vi gör detta är vår ensak och det är ett oroande tecken, att så gott som alla nya ryttare på högre nivå i dag har fått sin utbildning och sin erfarenhet utomlands. Detta borde vara en tankeställare!

Dressyrbedömning/forts.

Det finns mycket som kan diskuteras när det gäller bedömning vid dressyrtävling. Eftersom jag under en stor del av mitt liv arbetat med dessa frågor, kan jag inte låta bli att göra en del reflektioner.                                                                                                             Är det system vi använder gångbart i dag?  När det i dressyrens barndom skapades såg verksamheten helt annorlunda ut mot vad den gör nu. Programmen var enklare. Hästarna var mer ”allroundhästar” och inte så väl anpassade för tävlingsdressyr. Ridskickligheten var inte så bra som i dag. Antalet startande var en bråkdel av vad vi ser nu. Detta gjorde att konstruktionen av bedömningsprotokollen kunde fungera ganska bra. Sporten har sedan genomgått en enorm utveckling vad gäller hästmaterial och ridförmåga och i takt med det har även dressyrprogrammen ändrats för att svara upp mot sportens krav. Men själva bedömningssystemet har inte utvecklats. Jag talar då inte om domarutbildning utan om de krav, som ställs på domarna. Programmen innehåller i allmänhet mellan 25 – 35 bedömningsgrupper. De rids på en tid mellan 5 1/2 och 6 min. Det innebär att domaren har mellan 10-11 sekunder på sig att sätta ett relevant betyg.         Vad man då måste fråga sig: är den normala människan kapabel att hantera denna situation?  Fatta beslut om hästens form, lösgjordhet, korrekthet, ryttarens inverkan och sammanväga detta till ett betyg. Det säger sig självt, att när flera bedömningsgrupper kommer mycket nära varandra blir bedömningen något av en upprepning av det första intrycket. Här uppstår antingen en form av stress eller ett passivt accepterande av situationen. Eftersom jag själv varit domare under ca 40 år talar jag här av egen erfarenhet. Vad man måste fråga sig är : hur många av dessa betyg är helt relevanta?  Eftersom vi arbetar med ett additionssystem, där alla betyg på både svåra och lätta moment läggs ihop, kommer varje enskilt betyg att ge ett stort utslag i slutresultatet. Det hjälper sedan inte om de svårare rörelserna har koefficient 2, eftersom det är värdet i det betyg som dubbleras som kan påverka resultatet. Här kommer halvbetygen in i spelet igen. Man kan tydligt se att det är i de svårare momenten halvbetygen används flitigast. Eftersom det är dessa rörelser, som borde vara mest utslagsgivande för placeringen i klassen ger detta de ”täta” slutresultat, som ofta inte motsvarar det totala intrycket av uppvisningen och som gör själva tävlingsmomentet ganska ointressant.    Dressyr är ju i likhet med flera andra sporter grundad på mänsklig bedömning. För att denna skall bli så rättvis som möjligt måste den vara grundad på mycket stabila grunder med klara och tydligt definierbara kriterier för varje moment. Annars övergår den från att vara objektiv till att bli subjektiv. Inom flera andra bedömningssporter har man betydligt färre bedömningsgrupper som utförs under ett kort moment (simhopp). Konståkning är en sport som utförs under ett längre tidsmoment, men där har man olika domare som bedömer teknik/korrekthet och själva åkningen. Kanske vore det en möjlighet att i dressyrbedömningen efter att ha bedömt varje enskilt moment, ge ett sammanfattande betyg för form/lösgjordhet och ett för tekniskt utförande. Där kunde betyget för form/lösgjordhet ha koefficient 2. Summan av dessa betyg skulle bilda slutresultatet. Jag tror att någon form av förändring i detta avseende skulle höja intresset för tävlingar, där vi nu ser en nedgång både vad gäller antalet starter och åskådare.  En öppen diskussion i dessa frågor är nödvändig och skulle vara vederkvickande för sporten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett destruktivt bedömningssystem

Jag har vid många tillfällen kritiserat det nuvarande systemet med halvpoäng. Det är negativt både ur tävlings- och utbildningsståndpunkt. Det är ett system som innehåller en ”flummighet” som jag finner det mycket svårt att försvara. Detta gäller på alla nivåer men framför allt på regional tävling.  Det är mycket viktigt att som domare tydligt kunna motivera sina beslut. Dessa beslut skall fattas på ett par sekunder med många på varandra följande moment. Jag tror inte att det finns många – om ens någon – som så snabbt kan finna relevanta omdömen inom betygsramarna att de kan definiera halvbetygen. Detta skulle kräva en så noggrann analys  att den är omöjlig att utföra. Domaren måste tydligt kunna ange skälen till de satta betygen. För detta finns klara definitioner vad de olika helbetygen kräver. Men för de ”suddiga”  halvbetygen finns inga definitioner. Här är det den enskilde domarens ”tyckande” som gäller. Dessa sätts mer på intuition än på formulerad kunskap.  Detta märks tydligt i den formulerade motivationen för varje betyg. Denna glidning till otydlighet avspeglar sig också i resultatlistorna, där det ofta är rena lotteriet hur placeringarna hamnar. Domarna säger sig ha fått rekommendationen att bara använda halvbetygen för att höja grundbetyget. Men varför i herrans namn då inte gå till närmast högre helbetyg. Man är utled på att se alla dessa 6.5 som i bland utgör 50% av en domares bedömning. Detta leder också till en ytterligare reflektion: Varför är så ytterst få uppvisningar ”Ganska bra” = 70%? Och en ”Bra” prestation = 80% existerar inte. Detta beror på att domarnas skala ligger mellan 5 och 7. Genom alla 6,5:or har 7 blivit att överbetyg. Detta ser man på ryttarnas enorma glädje när de någon gång lyckas få en 8. När betyget 7,5 utdelas har det fått ersätta den tvekande domarens 8. Är det verkligen så svårt att göra en bra prestation eller har vi kanske fel kriterier vid bedömningen? Premieras betygsmässigt bra ridning i harmoni med en lösgjord häst för litet i förhållande till motsatsen och kommer då den tekniska biten att bli alltför utslagsgivande. Åtminstone ser ofta så ut i resultaten. Dessutom skall tävlandet -framför allt på regional nivå- vara vägledande för ryttaren och tränaren i vad de måste förbättra för att utvecklas. Det är inte lätt i denna flummiga halvbetygsvärld att hitta några klara riktlinjer. Där befinner vi oss i ”mellanmjölkens land”.  Det kan vara bekvämt för domaren men är inte till ryttarens fördel. Dessutom ligger helbetygen så pass nära varandra, att det finns inte utrymme för några halvbetyg. Genom dessa har man utvidgat utrymmet mellan helbetygen till ett ohanterligt system. Det är inte så stort avstånd mellan ”tillfredsställande/godkänd” (6) och ”ganska bra” (7).  Att sätta detta system i händerna på nya domare gör att de aldrig behöver ta definitiv ställning till betygsdefinitionerna. De måste från början lära sig att tydligt definiera kraven för de olika helbetygen. Det är endast genom mycket stor kunskap och erfarenhet man skulle kunna acceptera några halvbetyg.

Här skulle av ansvariga behövas en grundlig genomgång av bedömningen grundad på fakta och inte på allmänt tyckande. Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en styrning av bedömningen i en positiv riktning.

 

 

 

Balans?

Vid utbildning av både häst och ryttare är ”balans” ett mycket viktigt ledord. Vi var förr också mycket noga med balansen mellan utbildning och tävling. Men man måste ställa sig frågan hur det står till med detta i dag. ”Utbildning” har ersatts av ”Träning”. All kunskap värderas i tävlingsprestation.  All hästbedömning är inriktad mot lämpliga tävlingsindivider. Skall det vara så och varför har det blivit på det sättet?                            Här måste man se tillbaka i tiden. Ridutbildningen organiserades tidigare av Ridfrämjandet. Detta var inte en tävlingsorganisation, utan den hade ansvaret för att det på landets ridskolor bedrevs en allsidig utbildning i både ”grundridning” och hästkunskap. Tävlingsverksamheten sköttes av SRC, som var en ren sportorganisation. Man kan säga att RidF levererade ryttare till SRC.                                                                          När sedan dessa bägge organisationer slogs samman kom det nya Ridsportförbundet att bli en ren sportorganisation. Det övergripande ansvaret för den utbildning, som skulle ge förutsättningar för ett ansvarsfullt handhavande av hästen såväl av- som uppsuttet hamnade i skuggan av tävlingsverksamheten. De duktiga tävlingsryttare, som borde vara förebilder inom tävlingssporten blev det även för oerfarna ryttare på ridärarnas bekostnad. Detta skulle man kunna skriva spaltmeter om. Men sammanfattningsvis kan vi tydligt se resultatet i dagens inställning till den ”klassiska” ridningen och hur hästen allt mer blivit ett tävlingsredskap.                                                                                                 Det är här obalansen mellan ”häst- och ridkunskap” och tävling tydligt kommer in. Huvudmålet att i första hand lära sig att rida har ersatts av tävling. Här har också bedömningen av unga hästar ett ansvar. När allt fokus läggs på avelsprodukters lämplighet för tävling tappar hästar, som är lämpliga för den genomsnittlige ryttaren sitt värde. Eftersom sedan så mycket tonvikt läggs vid tävlingsresultat och kval hamnar ofta nya ryttare på hästar, som de inte klarar av att rida.                                                                     Vi får kanske ta efter hundsporten och inrätta två kategorier: en för exteriör och gångarter och en för bruksverksamhet.                                                                                            Är det så här vi vill ha det och om inte – vad göra för att rätta till det? Min uppfattning är att en ny organisation måste bildas, som återupptar RidF:s funktion och kompletterar Ridsportförbundet. Det är trots allt en stor skillnad mellan att bedriva sportverksamhet med levande djur och med döda redskap. Och även om Ridsportförbundet har detaljerade regler för ”horsemanship” blir det tyvärr bara en skrivbordsprodukt om inte de nödvändiga kunskaperna finns.