Efter att ha sysslat med dressyrdomarutbildning och dömande under en stor del av mitt liv har jag mer och mer reflekterat över om vi verkligen är riktigt rätt ute. Framför allt när man ser dagens resultatlistor som ofta ger ett slumpmässigt intryck. Kanske borde man litet mera seriöst analysera hur det ser ut i dag och kanske kunna hitta ett sätt som ger ett mer rättvisande resultat och som för dressyren som konstart vidare. Detta är speciellt viktigt på de lägre nivåerna, där tävlingen skall vara vägledande i den fortsatta utbildningen. Dressyren går ju inte i första hand ut på att kunna rida ett program med så få tekniska fel som möjligt utan att visa en häst som gymnastiserats och stärkts på ett sådant sätt att den kan ridas utan att taga skada. Att man sedan vid tävling visar att man använt de gymnastiserande rörelserna på ett riktigt sätt får inte innebära att det tekniska så tar överhanden att det raderar det resultat som dessa givit på helheten. Grundfel skall givetvis bestraffas och dessa visar sig oftast också i resten av programmet. Mindre tekniska fel utan effekt på helhetsbilden kan sorteras in bland de högre betygen i skalan. En prestation i rätt form och utan några tekniska fel skall givetvis belönas med högsta betyg. Detta gäller alla bedömningsgrupper och inte bara de svåraste. Vid en mycket ingående dissekering av en rörelse torde man alltid kunna finna några detaljer som avviker från betraktarens idealbild. Men de kan vara så bagatellartade att de inte behöver inverka på betyget. Det viktiga här är att domaren inser vad som är det viktiga i dressyrutbildningen och vad som kan hänföras till en egen personlig uppfattning. Det är domarutbildningens uppgift att ge domarna så ingående kunskap att de kan skilja på dessa faktorer. För att citera Strömsholmsveterinären Gunnar Svensson: ”Man skall veta, inte tycka”.

Att döma i en bedömningssport är ingen lätt uppgift. Särskilt inte om det som i dressyr i varje bedömningsgrupp ingår en mängd olika kriterier innefattande både ryttare och häst och deras gemensamma prestation som skall bedömas. Det kräver av domaren en mycket stor personlig erfarenhet. Inte bara när det gäller att kunna reglementet utan även av förmågan att genom egen erfarenhet av både utbildande och tävlande kunna skapa en riktig känsla av vad som sker. Det är något i vårt bedömningssystem som inte stämmer. Kan så många ekipage ha gjort så likartade prestationer att ofta ett tiotal ekipage ligger inom samma helprocentsresultat? När det handlar om denna typ av bedömning kan man inte komma ifrån att en stor del består av känslor. Det är här inte frågan om vad som är vackert eller ser dåligt ut utan känslan av hur momentet förhåller sig till korrektheten i utbildningen. Eftersom varje moment innehåller en mängd olika komponenter måste domaren ha en klar uppfattning om vilka av dessa som på aktuell nivå är de mest väsentliga. Detta kan man bara ha om man dels har utför samma sak själv och dels har sett ett oerhört stort antal av de utföranden som kan förekomma i denna situation. Det kan annars bli så att man hänger upp sig på varje liten avvikelse från det man betraktar som idealet. Men för att få ett rättvisande betyg måste man också vända på det hela och bedöma vilka fel som kunde ha ägt rum men inte gjorde det. Sedan bli resultatet av en avvägning mellan vad som gjordes och vad som inte gjordes. Man kan då ofta komma fram till att de begångna felen var mycket obetydliga för den aktuella nivån i förhållande till vad som hade kunnat ske och framförallt i förhållande till vad övriga ekipage i klassen presterat. Betyget kanske skulle vara högre eller lägre än 6,5. Detta är speciellt viktigt i de lägre klasserna där utförandet skiljer sig mera åt bägge håll an vad det gör på högre nivåer.

Koncentration enbart på de fel som gjorts utan relation till de som inte gjorts kan vara en anledning till att resultatlistorna i dag ser ut som de gör. Att så många ekipage ligger så nära varandra att endast decimaler avgör placering. Detta leder till frågeställningar som ”kan alla vara så totalt lika” eller ” beror det på domarnas förhållande till bedömningssystemet”. Oavsett vad så ger det intryck av godtycklighet som inte gagnar sporten. Borde kanske domarutbildningen mer koncentreras till de principiella och psykologiskt betingade grunderna och mera inriktas på vad man önskar se i förhållande till den totala bilden av den önskvärda målsättningen. Läggs kanske alltför stor vikt vid detaljgranskning av enskilda rörelser. Här handlar det om ”situationskunskap”. Att direkt i ett kort moment kunna fatta ett så riktigt beslut som möjligt. Beslutet bygger på en väl avvägd balans mellan ”mätbarhet” och ”omdöme”. Omdöme kan här definieras som helhetsuppfattningen av utförandet i förhållande till den överenskomna normen. Här skall tonvikten läggas vid att hästen ridits i en ändamålsenlig form. Grundfel som trång halsvinkel, kort hals och bristande ryggverksamhet skall bestraffas även om det tekniska utförandet vad gäller vägar och fotflyttning är korrekta. Eftersom omdömet är mycket svårare att redovisa kommer tonvikten att läggas vid det mätbara = det tekniska. Detta är vårt bedömningssystems stora utmaning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s