Tillägg till ”Ridskam”

Eftersom inte alla läser GP skall jag här förklara vad jag menar med ”Ordklyveri”. Som kommentar till Ridsportförbundets agerande i ”rollkursfrågan” skriver artikelförfattarna: ” TR är dock så formulerat att det är svårt att avgöra om det är ridning med hästen i denna position eller form som förbjuds eller om det som förbjuds är just att tvinga hästen att röra sig på det sättet. En tolkning är att den omdiskuterade och emellanåt hårt kritiserade formen rollkur per definition är något som åstadkoms genom tvång. Det betyder att vi här har två termer som för sin begriplighet är beroende av varandra. Samtidigt som båda termerna lämnas ganska öppna för tolkning. Den enda antydan till definition vi får är just att rollkur åstadkoms genom tvång av det slag som får hästen att gå i rollkur som är förbjudet på tävlingsplatserna”.

Låt oss slippa sådana ”filosofiska” resonemang och i stället ägna oss åt sakkunniga diskussioner i frågor som dessa!

 

Ridskam?

Fyra för mig i ryttarvärlden helt okända författare har den 22.12. i Göteborgsposten publicerat en artikel, som inte får stå oemotsagd. I princip okunnigförklarar de hela den professionella tränarkåren när det gäller vår inställning till vår verksamhet. Artikeln baseras på påståendet att vi inte begriper vårt förhållande till hästarna när det gäller skillnaden på vilja och tvång. Här påstås att våra utbildningsmetoder baseras på tvångsmetoder som strider mot hästarnas vilja. Som ex tas upp den i dag förbjudna ”rollkuren”. De tar sig dessutom friheten att publicera en bild på Patrik Kittel tagen i ett moment som ”skulle kunna” beskrivas som ett ex på detta. De verkar leva i en gången tid. Om en ryttare på tävling i dag utövar otillåtet tvång mot sin häst ingriper överdomaren mot detta. I sin beskrivning av Ridsportförbundets agerande i detta ärende använder de sig av ett ”ordklyveri” som väl bara är begripligt för dem själva. När författarna som intrång på hästens vilja nämner att genom stängsel begränsa deras rörelsefrihet blir man tveksam om deras nivå när det gäller ämnet. Har de aldrig sett hur hästarna står och hänger vid grinden i väntan på att få komma in i stallet? Har de inte upplevt att en häst som kommer fri utomhus oftast springer till sitt stall? Det är inte en häst vi fångat in på stäppen vi rider på. Våra domesticerade hästar har genom målinriktad avel anpassats till sitt användningsområde. Detta gäller både exteriör och mentalitet. Om hästar besitter den förmågan att överväga och bedöma sin situation som artikelförfattarna beskriver borde våra tävlingshästar vara ganska belåtna. De lever i en trygg tillvaro och har alltid tillgång till mat och vatten.

Eftersom ingen häst av sig själv skulle utföra det som krävs på en hopp eller dressyrbana kommer det alltid att finnas personer som betraktar detta som tvång. Men det finns två sorters tvång: det som leder till negativa följder och det som ger ett för individen positivt resultat. Inom den seriösa ridningen använder vi den senare typen. Om vi inte tillät oss att göra något som strider mot hästens naturliga beteende skulle det i dag inte finnas många hästar kvar.

All dressyr/träning innehåller moment som inkräktar på individens naturliga beteende. Det gäller även oss själva. Träningen av hästen innefattar både gymnastik och teknik. Detta innebär i första hand en muskulär anpassning till att prestera utan att taga skada. För att uppnå detta krävs – precis som för oss själva – ett antal övningsmoment som strider mot det naturliga rörelseschemat. Detta är inte något som med framgång går att åstadkomma genom tvång. Det skulle bara leda till motstånd, ovillighet och skador. Vid tävling skall ryttaren visa att man använt det uppbyggande arbetet på ett sådant sätt att hästen villigt och utan motstånd utför de rörelsemoment man använt vid träningen.

Jag ifrågasätter varifrån författarna hämtat sina argument för sina påståenden. Vad som händer i ”buskarna” är ingenting vi kan kontrollera. Men eftersom man illustrerat sin artikel med en av våra mest framgångsrika tävlingsryttare måste det uppfattas som ett angrepp på den professionella tränarkåren. En argumentation består av en serie påståenden som mynnar ut i en åsikt.  Var har författarna hittat sina argument? detta måste redovisas för att man skall kunna bedöma om de är hållbara och om de är relevanta för slutsatsen. En ogiltig argumentation leder till en oriktig slutsats. Tyvärr översvämmas vi i dag i olika medier av artiklar där overifierade fakta presenteras som gällande tillstånd. Om författarna är så insatta i dessa sakernas förhållande, varför då publicera sig i en lokal dagstidning i stället för att gå till dem som kan ha sakliga synpunkter i ämnet? Tex Tränarklubben eller Ridsportförbundets utbildningsansvariga.