Jag har vid många tillfällen kritiserat det nuvarande systemet med halvpoäng. Det är negativt både ur tävlings- och utbildningsståndpunkt. Det är ett system som innehåller en ”flummighet” som jag finner det mycket svårt att försvara. Detta gäller på alla nivåer men framför allt på regional tävling.  Det är mycket viktigt att som domare tydligt kunna motivera sina beslut. Dessa beslut skall fattas på ett par sekunder med många på varandra följande moment. Jag tror inte att det finns många – om ens någon – som så snabbt kan finna relevanta omdömen inom betygsramarna att de kan definiera halvbetygen. Detta skulle kräva en så noggrann analys  att den är omöjlig att utföra. Domaren måste tydligt kunna ange skälen till de satta betygen. För detta finns klara definitioner vad de olika helbetygen kräver. Men för de ”suddiga”  halvbetygen finns inga definitioner. Här är det den enskilde domarens ”tyckande” som gäller. Dessa sätts mer på intuition än på formulerad kunskap.  Detta märks tydligt i den formulerade motivationen för varje betyg. Denna glidning till otydlighet avspeglar sig också i resultatlistorna, där det ofta är rena lotteriet hur placeringarna hamnar. Domarna säger sig ha fått rekommendationen att bara använda halvbetygen för att höja grundbetyget. Men varför i herrans namn då inte gå till närmast högre helbetyg. Man är utled på att se alla dessa 6.5 som i bland utgör 50% av en domares bedömning. Detta leder också till en ytterligare reflektion: Varför är så ytterst få uppvisningar ”Ganska bra” = 70%? Och en ”Bra” prestation = 80% existerar inte. Detta beror på att domarnas skala ligger mellan 5 och 7. Genom alla 6,5:or har 7 blivit att överbetyg. Detta ser man på ryttarnas enorma glädje när de någon gång lyckas få en 8. När betyget 7,5 utdelas har det fått ersätta den tvekande domarens 8. Är det verkligen så svårt att göra en bra prestation eller har vi kanske fel kriterier vid bedömningen? Premieras betygsmässigt bra ridning i harmoni med en lösgjord häst för litet i förhållande till motsatsen och kommer då den tekniska biten att bli alltför utslagsgivande. Åtminstone ser ofta så ut i resultaten. Dessutom skall tävlandet -framför allt på regional nivå- vara vägledande för ryttaren och tränaren i vad de måste förbättra för att utvecklas. Det är inte lätt i denna flummiga halvbetygsvärld att hitta några klara riktlinjer. Där befinner vi oss i ”mellanmjölkens land”.  Det kan vara bekvämt för domaren men är inte till ryttarens fördel. Dessutom ligger helbetygen så pass nära varandra, att det finns inte utrymme för några halvbetyg. Genom dessa har man utvidgat utrymmet mellan helbetygen till ett ohanterligt system. Det är inte så stort avstånd mellan ”tillfredsställande/godkänd” (6) och ”ganska bra” (7).  Att sätta detta system i händerna på nya domare gör att de aldrig behöver ta definitiv ställning till betygsdefinitionerna. De måste från början lära sig att tydligt definiera kraven för de olika helbetygen. Det är endast genom mycket stor kunskap och erfarenhet man skulle kunna acceptera några halvbetyg.

Här skulle av ansvariga behövas en grundlig genomgång av bedömningen grundad på fakta och inte på allmänt tyckande. Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en styrning av bedömningen i en positiv riktning.

 

 

 

En reaktion på ”Ett destruktivt bedömningssystem

  1. Är ofta domarsekreterare på våra hemmatävlingar, lokal till nationell nivå. Framför allt på regional nivå ger dessa alla halvpoäng i alla fall mig intrycket av en obeslutsam domare. Till helgen är dags igen för meeting här hemma, om tillfälle ges ska jag faktiskt fråga hur de domare jag skriva åt tänker ang de halvsiffror de sätter.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s