”Åsiktskorridor”?

Något som förvånar mig är att det är så många som instämmer i och ”gillar” de synpunkter jag förmedlar genom min blogg men att det i stort sett inte är någon, som går in i en diskussion i dessa frågor. Instämma kan man ju alltid göra, men det leder ju inte till något resultat. Är man intresserad av dressyrsporten bör man ta sitt ansvar och framföra sina åsikter. Annars hamnar man i en centralstyrning utan önskvärda förändringar. Det är  väsentligt att de som har  åsikter framför dessa – utan debatt inga framsteg. Eftersom många av ”gillarna” är aktiva utövare av sporten borde det finnas utrymme för en diskussion.  Att offentligt stå för sina åsikter kräver en viss grad av mod. Är det så att man är så instängd i ”åsiktskorridoren” att man är rädd att gå utanför denna av rädsla för att någonstans hamna i onåd?  Eller skall man tyda det så, att trots att man uttryckt sig gillande av olika synpunkter, är så nöjd med sakernas tillstånd, att man inte finner det motiverat att yttra sig? I bland får man intrycket att alla dessa ”gillanden” bara är ett slentrianmässigt tryckande på knappen, utan att man egentligen tagit ställning till vad det är man gillar. Man skulle också önska att framförda synpunkter och idéer någon gång bemöttes eller kommenterades av dem som bestämmer i dessa frågor.  Vilka har det egentliga ansvaret?  Anses det vara ointressant eller är man i enlighet med den svenska ”samförståndskulturen” rädd för någon form av konfrontation?  Allting centralt kan inte bara handla om regler, sponsorer och punktinsatser. Någonstans måste ett bredare samtal kunna föras  om hur man på bästa sätt skall tillvarataga dressyrens och utövarnas djupare intresse för hur man önskar att dressyren i sin helhet skall förvaltas och utvecklas.  Är det ett forum för att föra dessa diskussioner som fattas och hur skall vi i så fall skapa ett sådant? Detta borde var något som intresserade många utöver att bara trycka på ”gillaknappen”.  Det skall heller inte uppfattas som skapande av någon sorts ”motståndsrörelse” utan som ett led i en bra utveckling av dressyrsporten på alla nivåer. Vore inte Dressyrtränarklubben ett lämpligt forum? När det gäller den nationella dressyren behöver vi inte anpassa oss till FEI:s regler för internationell dressyr. Vi måste ha ett system som producerar så bra ridning att den är blir användbar på internationell nivå. Hur vi gör detta är vår ensak och det är ett oroande tecken, att så gott som alla nya ryttare på högre nivå i dag har fått sin utbildning och sin erfarenhet utomlands. Detta borde vara en tankeställare!

Dressyrbedömning/forts.

Det finns mycket som kan diskuteras när det gäller bedömning vid dressyrtävling. Eftersom jag under en stor del av mitt liv arbetat med dessa frågor, kan jag inte låta bli att göra en del reflektioner.                                                                                                             Är det system vi använder gångbart i dag?  När det i dressyrens barndom skapades såg verksamheten helt annorlunda ut mot vad den gör nu. Programmen var enklare. Hästarna var mer ”allroundhästar” och inte så väl anpassade för tävlingsdressyr. Ridskickligheten var inte så bra som i dag. Antalet startande var en bråkdel av vad vi ser nu. Detta gjorde att konstruktionen av bedömningsprotokollen kunde fungera ganska bra. Sporten har sedan genomgått en enorm utveckling vad gäller hästmaterial och ridförmåga och i takt med det har även dressyrprogrammen ändrats för att svara upp mot sportens krav. Men själva bedömningssystemet har inte utvecklats. Jag talar då inte om domarutbildning utan om de krav, som ställs på domarna. Programmen innehåller i allmänhet mellan 25 – 35 bedömningsgrupper. De rids på en tid mellan 5 1/2 och 6 min. Det innebär att domaren har mellan 10-11 sekunder på sig att sätta ett relevant betyg.         Vad man då måste fråga sig: är den normala människan kapabel att hantera denna situation?  Fatta beslut om hästens form, lösgjordhet, korrekthet, ryttarens inverkan och sammanväga detta till ett betyg. Det säger sig självt, att när flera bedömningsgrupper kommer mycket nära varandra blir bedömningen något av en upprepning av det första intrycket. Här uppstår antingen en form av stress eller ett passivt accepterande av situationen. Eftersom jag själv varit domare under ca 40 år talar jag här av egen erfarenhet. Vad man måste fråga sig är : hur många av dessa betyg är helt relevanta?  Eftersom vi arbetar med ett additionssystem, där alla betyg på både svåra och lätta moment läggs ihop, kommer varje enskilt betyg att ge ett stort utslag i slutresultatet. Det hjälper sedan inte om de svårare rörelserna har koefficient 2, eftersom det är värdet i det betyg som dubbleras som kan påverka resultatet. Här kommer halvbetygen in i spelet igen. Man kan tydligt se att det är i de svårare momenten halvbetygen används flitigast. Eftersom det är dessa rörelser, som borde vara mest utslagsgivande för placeringen i klassen ger detta de ”täta” slutresultat, som ofta inte motsvarar det totala intrycket av uppvisningen och som gör själva tävlingsmomentet ganska ointressant.    Dressyr är ju i likhet med flera andra sporter grundad på mänsklig bedömning. För att denna skall bli så rättvis som möjligt måste den vara grundad på mycket stabila grunder med klara och tydligt definierbara kriterier för varje moment. Annars övergår den från att vara objektiv till att bli subjektiv. Inom flera andra bedömningssporter har man betydligt färre bedömningsgrupper som utförs under ett kort moment (simhopp). Konståkning är en sport som utförs under ett längre tidsmoment, men där har man olika domare som bedömer teknik/korrekthet och själva åkningen. Kanske vore det en möjlighet att i dressyrbedömningen efter att ha bedömt varje enskilt moment, ge ett sammanfattande betyg för form/lösgjordhet och ett för tekniskt utförande. Där kunde betyget för form/lösgjordhet ha koefficient 2. Summan av dessa betyg skulle bilda slutresultatet. Jag tror att någon form av förändring i detta avseende skulle höja intresset för tävlingar, där vi nu ser en nedgång både vad gäller antalet starter och åskådare.  En öppen diskussion i dessa frågor är nödvändig och skulle vara vederkvickande för sporten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett destruktivt bedömningssystem

Jag har vid många tillfällen kritiserat det nuvarande systemet med halvpoäng. Det är negativt både ur tävlings- och utbildningsståndpunkt. Det är ett system som innehåller en ”flummighet” som jag finner det mycket svårt att försvara. Detta gäller på alla nivåer men framför allt på regional tävling.  Det är mycket viktigt att som domare tydligt kunna motivera sina beslut. Dessa beslut skall fattas på ett par sekunder med många på varandra följande moment. Jag tror inte att det finns många – om ens någon – som så snabbt kan finna relevanta omdömen inom betygsramarna att de kan definiera halvbetygen. Detta skulle kräva en så noggrann analys  att den är omöjlig att utföra. Domaren måste tydligt kunna ange skälen till de satta betygen. För detta finns klara definitioner vad de olika helbetygen kräver. Men för de ”suddiga”  halvbetygen finns inga definitioner. Här är det den enskilde domarens ”tyckande” som gäller. Dessa sätts mer på intuition än på formulerad kunskap.  Detta märks tydligt i den formulerade motivationen för varje betyg. Denna glidning till otydlighet avspeglar sig också i resultatlistorna, där det ofta är rena lotteriet hur placeringarna hamnar. Domarna säger sig ha fått rekommendationen att bara använda halvbetygen för att höja grundbetyget. Men varför i herrans namn då inte gå till närmast högre helbetyg. Man är utled på att se alla dessa 6.5 som i bland utgör 50% av en domares bedömning. Detta leder också till en ytterligare reflektion: Varför är så ytterst få uppvisningar ”Ganska bra” = 70%? Och en ”Bra” prestation = 80% existerar inte. Detta beror på att domarnas skala ligger mellan 5 och 7. Genom alla 6,5:or har 7 blivit att överbetyg. Detta ser man på ryttarnas enorma glädje när de någon gång lyckas få en 8. När betyget 7,5 utdelas har det fått ersätta den tvekande domarens 8. Är det verkligen så svårt att göra en bra prestation eller har vi kanske fel kriterier vid bedömningen? Premieras betygsmässigt bra ridning i harmoni med en lösgjord häst för litet i förhållande till motsatsen och kommer då den tekniska biten att bli alltför utslagsgivande. Åtminstone ser ofta så ut i resultaten. Dessutom skall tävlandet -framför allt på regional nivå- vara vägledande för ryttaren och tränaren i vad de måste förbättra för att utvecklas. Det är inte lätt i denna flummiga halvbetygsvärld att hitta några klara riktlinjer. Där befinner vi oss i ”mellanmjölkens land”.  Det kan vara bekvämt för domaren men är inte till ryttarens fördel. Dessutom ligger helbetygen så pass nära varandra, att det finns inte utrymme för några halvbetyg. Genom dessa har man utvidgat utrymmet mellan helbetygen till ett ohanterligt system. Det är inte så stort avstånd mellan ”tillfredsställande/godkänd” (6) och ”ganska bra” (7).  Att sätta detta system i händerna på nya domare gör att de aldrig behöver ta definitiv ställning till betygsdefinitionerna. De måste från början lära sig att tydligt definiera kraven för de olika helbetygen. Det är endast genom mycket stor kunskap och erfarenhet man skulle kunna acceptera några halvbetyg.

Här skulle av ansvariga behövas en grundlig genomgång av bedömningen grundad på fakta och inte på allmänt tyckande. Förhoppningsvis skulle detta kunna leda till en styrning av bedömningen i en positiv riktning.