I nr 2 av tidningen Hippson svarade jag på en intervju med Ida Röök. Resultatet efter ett långt samtal blev en enligt min uppfattning mycket bra sammanfattning av vad jag hade sagt. Ämnet var  ”dressyrbedömning och den klassiska dressyrens framtid”. Som alltid, när man i efterhand läser vad man sagt hittar man en del man skulle vilja komplettera. Jag vill gärna betona att detta i första hand handlar om framtiden och hur vi skall styra utvecklingen rätt och undvika att hamna fel. Det är i första hand grundutbildningen av dem, som skall leda och bestämma utvecklingen vi måste koncentrera oss på: ridlärare, tränare och domare. Vi måste hitta en gemensam plattform för deras utbildning för att kunna få ett mera sammantaget grepp om dressyrens inriktning. Det är ju dessa, som skall taga vid när de nu verksamma erfarna personerna försvinner.

Jag blir litet orolig, när jag läser Lillian Janssons svar på mina åsikter. LJ är Dressyrkommitténs ordförande men samtidigt  för dem som arbetar på fältet en mycket anonym person. Det hade varit bra om den nya ordföranden vid sitt tillträde hade presenterats och man hade fått veta något om hennes bakgrund. LJ säger att det förs en ständig diskussion i DK med tränare, domare och ryttare i dessa frågor.  Var förs den diskussionen? På vilken nivå förs den och vad har den lett till för resultat? Diskussioner är bra att föra men det väsentliga är vad de ger för resultat och hur detta utvärderas.

För att nå ett bra resultat krävs det att man har ett effektivt utbildningssystem. Detta kan bestå av flera olika komponenter men det måste finnas en stark sammanhållande och målinriktad faktor. Annars hamnar man i ett läge, där den ena handen inte vet vad den andra gör. När man vad gäller dressyren betraktar det nuvarande utbildningssystemet måste man ta med alla kategorier: ridlärare, tränare och domare. Här ser man i dag en tendens till att kunskapskravet har ersatts av en strukturell kravlöshet. Kunskapsbeskrivningen har blivit huvudinnehållet i planeringen i stället för själva kunskapen och hur den skall läras in. Det är lätt att vid skrivbordet författa önskemål, men det är svårare att verkställa dem i verkligheten.

Att utöka sin kunskap måste bygga på tidigare inlärda moment som skall sitta i ryggmärgen. Det räcker inte att lyssna på någon föreläsare eller att läsa på nätet. Det är stora kontraster mellan teoretisk och praktisk inlärning. Den praktiska inlärningen skall grunda sig på den teoretiska men får aldrig marginaliseras utan måste vara den viktigaste delen av kunskapen. Därför blir man t.ex orolig, när man läser FEI:s manual för bedömning, där man skall döma efter text i.st.f kunskap.

Det är ett känt faktum att ekonomin styr verksamheten. Därför gäller det att genom samordning av kombinerbara utbildningsmoment minska kostnader och uppnå ett resultat, som motsvara verklighetens krav. För att uppnå detta måste arbetet kombineras med ideella insatser. Det kräver en organisation som engagera krafter ute i verkligheten och inte en anonym kommitté i ett slutet rum. Här vore det bra att återinföra en representativ organisation med representanter för alla berörda: ridskolor, tränare, domare, avel, tävlingsarrangörer. Det är bara genom en känsla av delaktighet man kan engagera ideella krafter. RF har ansvaret för hela ridverksamheten och får inte vara enbart sportinriktat.

Varje organisation behöver personer, som vågar ifrågasätta sakernas tillstånd. Synpunkter måste analyseras och diskuteras för att antingen avfärdas eller beaktas. Det finns problem som inte får skjutas på framtiden.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s