Tillägg/Lösning

I mitt senaste inlägg skrev jag om det orealistiska kvalsystemet från Msv C till Msv B. Det finns en enkelt genomförbar och verksam lösning på detta. Gör Msv B:2 till kvalprogram för samtliga övriga medelsvåra klasser. Även om kvalprocenten uppnås skall kvalet inte vara godkänt om inte skolorna och galoppombytena är godkända. Detta skulle stimulera och tvinga ryttarna att utbilda sina hästar enligt den så omtalade utbildningsskalan och förbättra standarden vidare upp i klasserna. En synpunkt skulle kunna vara att detta skulle minska det nuvarande antalet starter i MsvB,  men detta vore en både naiv och utvecklingshämmande invändning.

Kval?

DK måste tänka om när det gäller det s.k. kvalet från Msv C till Msv B.  Nuvarande system skapar endast en felaktig inställning till utbildningen. Detta vansinniga kvalsystem måste ändras och grunda sig på hur verkligheten ser ut. Ett verklighetsfrämmande regelverk får inte bli viktigare än ett positivt resultat.

Mellantrav

Jag får ofta frågan hur mellantrav skall ridas och bedömas. Det tycks råda en viss osäkerhet om detta.  Därför det kanske kan vara på sin plats att säga något om detta.

Mellantrav ingår i hästens travregister och ligger något ovanför arbetstrav. Det är inte en trav som är ”nästan ökad trav”.  Dessa har ingenting med varandra att göra. Den ökade traven är utbildningsmässigt mer besläktad med piaff, eftersom den kräver samma uppbärande styrka för att hästen skall kunna röra sig ”långsamt med långa steg”.  Man kan säga att mellantraven är en förstärkning av arbetstraven. Den skall ha samma karaktär men hästen skall röra sig i ett högre tempo med bibehållen rytm och form. Hästen skall, genom bibehållen balans, ha samma lätta kontakt med ryttarens hand som i arbets- eller samlad trav. Ryttaren får inte rida så mycket framåt att handen måste bromsa. Då får man en spänd trav med ”sprättande” framben.  Mellantraven kan sägas vara bestämd av hästens grundtrav och skall bedömas i relation till den trav, som föregår den.  Den är ”individuell” för varje häst och skall inte mätas med hastighetsmätare. Minst lika viktig som mellantraven i sig,  är övergångarna till och från den. De är det bästa kriteriet för kvaliteten på traven.

Varför rider man mellantrav? Den ingår i hästens totala utbildning och är ett bra tecken på om hästen är korrekt utbildad eller ej.  Hästens  tempo i olika gångarter regleras av en ”dator” i hästens hjärna. Om man travar och situationen kräver att man rör sig snabbare kopplar datorn om till galopp. Detta är mer energisparande och energi är något naturen är rädd om. Mellantrav är alltså en för hästen mycket onaturlig gångart. Men om vi genom lösgörande och stärkande gymnastiskt arbete skapat en ”genomsläpplighet” som gör det möjligt att röra sig på detta sätt kan den uppfylla de kriterier vi har för mellantraven. Detta blir alltså ett mycket tydligt bevis på om hästen är lösgjord och fri från mental och fysisk spänning.

Det är alltid viktigt att sätta in olika moment i sitt rätta sammanhang och här handlar det alltså inte om att rida fort utan att rida rätt!

 

 

 

 

 

Några reflektioner

I nr 2 av tidningen Hippson svarade jag på en intervju med Ida Röök. Resultatet efter ett långt samtal blev en enligt min uppfattning mycket bra sammanfattning av vad jag hade sagt. Ämnet var  ”dressyrbedömning och den klassiska dressyrens framtid”. Som alltid, när man i efterhand läser vad man sagt hittar man en del man skulle vilja komplettera. Jag vill gärna betona att detta i första hand handlar om framtiden och hur vi skall styra utvecklingen rätt och undvika att hamna fel. Det är i första hand grundutbildningen av dem, som skall leda och bestämma utvecklingen vi måste koncentrera oss på: ridlärare, tränare och domare. Vi måste hitta en gemensam plattform för deras utbildning för att kunna få ett mera sammantaget grepp om dressyrens inriktning. Det är ju dessa, som skall taga vid när de nu verksamma erfarna personerna försvinner.

Jag blir litet orolig, när jag läser Lillian Janssons svar på mina åsikter. LJ är Dressyrkommitténs ordförande men samtidigt  för dem som arbetar på fältet en mycket anonym person. Det hade varit bra om den nya ordföranden vid sitt tillträde hade presenterats och man hade fått veta något om hennes bakgrund. LJ säger att det förs en ständig diskussion i DK med tränare, domare och ryttare i dessa frågor.  Var förs den diskussionen? På vilken nivå förs den och vad har den lett till för resultat? Diskussioner är bra att föra men det väsentliga är vad de ger för resultat och hur detta utvärderas.

För att nå ett bra resultat krävs det att man har ett effektivt utbildningssystem. Detta kan bestå av flera olika komponenter men det måste finnas en stark sammanhållande och målinriktad faktor. Annars hamnar man i ett läge, där den ena handen inte vet vad den andra gör. När man vad gäller dressyren betraktar det nuvarande utbildningssystemet måste man ta med alla kategorier: ridlärare, tränare och domare. Här ser man i dag en tendens till att kunskapskravet har ersatts av en strukturell kravlöshet. Kunskapsbeskrivningen har blivit huvudinnehållet i planeringen i stället för själva kunskapen och hur den skall läras in. Det är lätt att vid skrivbordet författa önskemål, men det är svårare att verkställa dem i verkligheten.

Att utöka sin kunskap måste bygga på tidigare inlärda moment som skall sitta i ryggmärgen. Det räcker inte att lyssna på någon föreläsare eller att läsa på nätet. Det är stora kontraster mellan teoretisk och praktisk inlärning. Den praktiska inlärningen skall grunda sig på den teoretiska men får aldrig marginaliseras utan måste vara den viktigaste delen av kunskapen. Därför blir man t.ex orolig, när man läser FEI:s manual för bedömning, där man skall döma efter text i.st.f kunskap.

Det är ett känt faktum att ekonomin styr verksamheten. Därför gäller det att genom samordning av kombinerbara utbildningsmoment minska kostnader och uppnå ett resultat, som motsvara verklighetens krav. För att uppnå detta måste arbetet kombineras med ideella insatser. Det kräver en organisation som engagera krafter ute i verkligheten och inte en anonym kommitté i ett slutet rum. Här vore det bra att återinföra en representativ organisation med representanter för alla berörda: ridskolor, tränare, domare, avel, tävlingsarrangörer. Det är bara genom en känsla av delaktighet man kan engagera ideella krafter. RF har ansvaret för hela ridverksamheten och får inte vara enbart sportinriktat.

Varje organisation behöver personer, som vågar ifrågasätta sakernas tillstånd. Synpunkter måste analyseras och diskuteras för att antingen avfärdas eller beaktas. Det finns problem som inte får skjutas på framtiden.