Hästkunskap

Karl-Erik Heimdal har i Ridsport publicerat ett utmärkt inlägg, där många av oss, som varit med länge känner igen oss. Det är nu vi börjar märka effekten av den utarmning av ridlärarutbildningen som skett under en lång följd av år. Förutom det myller av olika kompetenser man laborerat med har bristen av kunskap hos organisatörerna varit ödesdiger, när det gäller genuin hästkunskap. Kombinationen av grundläggande kunskaper om hästen både vad gäller psyke och konstruktion och den uppsuttna verksamheten är en absolut förutsättning för att undvika skador. Dessa kunskaper är ingenting som man kan lära sig själv. Dem får man bara om utbildningsledningen satt upp klara och tillräcklig omfattande utbildningsmål. Det förutsätter i sin tur att det finns lärare, som kan undervisa och som har befogenhet att ställa krav på elevernas prestationer. Tidigare fanns det personer med lång erfarenhet som fungerade som lärare. När ridlärarutbildningen genom anpassning till den vanliga skolans verksamhet började lämna sina rötter började också en avmattning av kompetensen. Man försökte sig på en ”modernisering” av en utbildning, som man uppfattade som alltför militärisk. Men hästen är densamma som den har varit under långa tider och anpassar sig inte efter moderna påfund.  Ridläraryrket är inte ett ”akademiskt” yrke utan kräver framförallt mycket handledd praktisk erfarenhet i kombination med den teoretiska utbildningen. Detta är något som tar tid att lära sig och den erfarenheten måste också ridlärarna förmedla och kräva av sina elever. I dag mäts all kunskap i tävlingsframgångar och ridskolan har upphört att vara likriktaren för hur den nödvändiga grundutbildningen skall ske. Genom att läsa allehanda mer eller mindre seriösa inlägg och ”forskningsresultat” på nätet tror sig många kunna få tillräckliga kunskaper.

Vad skall man då göra och kan man göra något eller är det för sent?  Jag anser att vi måste omformulera hela utbildningsplaneringen. Läroplanerna måste revideras och fyllas med konkret innehåll om vilka krav man har i olika ämnen. Ämnena måste begränsas till vad som är absolut nödvändigt att kunna och därmed också fördjupas. Examinationskraven måste skärpas och examinationsmetoderna måste ses över. Dessutom bör utbildningen av olika kategorier som ridlärare, tränare och domare kunna till vissa delar samordnas. Detta skulle ge en bredare kunskap och även kunna medföra resursbesparingar. Men det måste också finnas lärare, som kan ge den här utbildningen och därför är det viktigt att detta sker innan fler generationsskiften har utraderat det vi kallar för ”hästkunskap”. Detta är en absolut nödvändighet om man skall kunna minska skadefrekvensen på våra hästar.