Målsättningen med att ha kval från en lättare till en svårare nivå bör väl vara att uppnå en högre standard i den svårare klassen. Frågan är om detta fungerar med dagens system. Det verkar inte så om man beaktar att en stor del av ekipagen som startar i Msv A eller S:t G inte uppnår kvalprocenten utan ofta ligger mellan 58% och 62%. Vad kan då detta bero på?  Anledningen är inte svår att hitta. En kvalklass måste självfallet i svårighetsgrad närma sig den nivå man kvalar till. I dag kan man i Msv B:4 kvala till Msv A.  Svårighetgraden här ligger långt ifrån Msv A. Man skulle kunna använda den som kvalklass till Msv B:5.  Denna klass ligger betydligt närmare Msv A och vore därför den naturliga kvalklassen. I dag tror väldigt många att om de fått 62% i MsvB:4 så är de klara att rida MsvA vilket är långt ifrån sanningen. Vad man genom detta system gör är att man i stället för att höja standarden sänker den. När dessutom en del domare anser att man skall vara snällare i bedömningen vid regional tävling är det inte konstigt att vi ser så många ofärdiga ekipage i MsvA. Om man anser att antalet startande är viktigare än kvaliteten är ju detta en bra modell. Detta får också ytterligare följder. Eftersom MsvB:4 – som egentligen bara är en liten vidareutveckling av Msv C – är lätt i jämförelse med Msv B:5 får arrangörerna många startande i denna klass. I MsvB:5 blir antalet starter mycket mindre och därför skrivs denna klass mycket sällan ut. Om man i stället hade bara MsvB:5 som kvalklass till Msv A skulle ryttarna tvingas att rida den klassen för att komma vidare. Det skulle leda både till flera möjligheter att rida klassen och till bättre kvalitet i Msv A. Då skulle man också kunna tala om ”kvalificering” vilket man inte kan idag.